Gomorron på er kära vänner. Jag sitter i mitt matrum vid det runda svarta bordet och jobbar idag. Det har blivit platsen där jag föredrar att vara. Vid julgranen som ger sån stämning.

Jag har ju varit inne en del på det här med att ge saker tid. Det är min absolut sämsta gren här i livet . En sån stund är när jag ska julpynta hemma. Då vill jag verkligen vara i stunden och njuta av varje julkula som hängs upp, av varje paket som slås in och pepparkakor som bakas.

Men ,men det är inte alltid (eller snarare sällan) som det blir så njutbart som jag önskar. Som förra året när jag skulle hänga upp de två gamla adventsstjärnorna på övervåningen .

Här skulle det pyntas och Vilmas ögon skulle gnistra av den mysiga fridfulla stämningen som skulle infinna sej.

När jag skulle spänna upp stjärnorna så visade det sej att limmet som som håller ihop stjärnorna hade torkat . Hmmm redan här började irritationen komma smygande . Jag häftar ihop den ,syns nog inte . Springer ner till nedervåningen och hämtar häftpistolen som av en händelse ligger framme i tvättstugan .perfekt!

Det går inte att häfta med häftpistol om man inte har något att trycka mot på baksidan, så nu vet ni det. Nu börjar svordomarna komma fram.

Vilma som är med och både hör och ser hela eländet tycker att jag ska prova att tejpa ihop stjärnan . Nja,kommer nog inte att hålla,känner jag. Jag hämtar häftapparaten ,den är ju beprövad i ämnet sedan tidigare . Ner till tvättstugan och lådan med blandade pryttlar , rafs,rafs. Där var den. Det här blir perfekt , upp på övervåningen igen.

Stjärnans kanter hålls ihop av Vilma och så ska jag bara komma åt här … jag klämmer ihop den lilla häftapparaten . Inget händer,mer än att det sista stiftet som fastnat längst fram kommer ut ytterligare en hundradels millimeter, ahh! Nu haglar svärorden . Men nog är det väl själva!

”Mamma vi väntar tills vi ätit” tycker min kloka dotter. Precis med det där tonfallet som jag sagt till henne hundratals gånger. Nope! Jag ger mej inte,stjärn-jä-ln ska upp.

Lim!vilket snille jag är . Ner och ut till garaget och pysselrummet . Här ska det finnas lim …någonstans …högt och lågt,det slits i lådor märkta med ”jul tags”, ”fina papper” ,”ljusa bland ” och mängder av annat, men inte lim. Tillslut så hittar jag en flaska. Tillbaka upp på övergången. Det är en sån där vit limflaska med grön kork . Jag skruvar frenetiskt på korken och klämmer,men inget händer,jag skruvar åt andra hållet . Men vad i hela…≠§˚[£.

Inget lim kommer ut,nada inte ett smack. Jag springer ner i en hastighet av ljusets . Nä, nu ska du upp din förb-e idiot flaska . Den stora saxen tas ner från kroken i köket, jag tar i för allt jag är värd, men flaskan får bara ett pyttelitet märke . Nu åker den vassa kökskniven åker fram . ”Nu du !” Säger jag högt och hotande till den lilla limflaskan .

Limmet väller ut. På stenskivan och droppar lite ner på golvet. Jag tar fingret och doppar i den vita kladdiga pölen . Springer upp med det kletiga fingret högt . Vilma har lessnat på att stå och hålla i bandet som håller upp stjärnan som nu ligger på golvet .

”Vilma kom! Nu ska mamma limma! ”

Hon kommer ut från sitt rum och tittar uppfodrande på mej som med en vild blick står med ett finger i luften som nu har blivit randigt av lim som runnit över handen ända ner till tröjan .

”Mamma,vi skulle ätit först”

”Näe,det här kommer att bli toppen gumman”frustar jag. Hon suckar och lyfter upp stjärnan igen. Jag börjar kleta runt lim som hamnar lite här och där på stjärnan . Allt medans jag som i trans mumlar osammanhängande . ” Så där ja, hmm kanske inte där… ahh! Det blir bra det här…mmm kanske …”

Med båda händerna fulla av ett nu halvt torkat lim backar jag för att njuta av skapelsen . Så fort jag släpper så börjar varje ställe (och det är väl ett hundratal ) att släppa, sakta men säkert en efter en. En lååång ramsa av orimligt fula och flera nya ord kommer till världen .

Klämmor,klämmor! Jag springer ner för trappan och ut till pysselrummet. ”Var är ni då , små klämmor? ” Söka,söka,söka….

Här,här och här ,yes! Upp för trappan i en rasande fart. Vilma har återigen lämnat stjärnan åt sitt öde.

”Vilma kom och hjälp mej! Nu ska det bli bra det här…ska du se” Vilma kommer tillbaka och himlar med ögonen.

”Mamma,vi skulle verkligen ha ätit först.”

”Kan hända” muttrar jag och håller fram snöret till Vilma att hålla i ännu en gång . Klämmorna sätts på väldigt många ställen innan allt håller ihop .

”Japp! Jag klappar ihop mina otroligt kladdiga händer .”Så Vilma,nu så ska den bara få hänga och torka ett tag.”

”Vi har en till att laga också,det är lika bara att vi gör den klar också”säger jag .

”Mamma,jag tror att vi ska äta först” svarar Vilma och håller upp den snurrande stjärnan som är fylld med svarta klämmor och rinnande lim.

”Ja,det är nog en bra idé” svarar jag och hänger upp stjärnan i fönstret .

Vi går ner till köket och möts av pölar av halvt torkat lim på både bänk och golv, en kladdig kökskniv och en halv limflaska .

”Visst är det mysigt och fridfullt med julen Vilma .” säger jag och skrattar .

”Nja,kanske inte alltid,men det är alltid bra att börja julpynta efter man har ätit”svarar Vilma.

Ha en fin dag kära vänner! Ta hand om er och varann.

/Kram Victoria