Hur skall jag börja eller ännu svårare hur skall jag fortsätta detta inlägg.

Mitt senaste blogginlägg gjorde jag i slutet av juni under några av de värsta dagarna som jag någonsin upplevt.

Elsa blev väldigt sjuk den här fredagsnatten och efter att ha åkt in akut och tillbringat många timmar i ett akutrum hamnade vi till slut på infektionsavdelningen .

Hon blev stabil under morgonen och jag kunde åkte hem.

På lördagsnatten blev hon sämre igen och läkaren ringde mej och ville att vi skulle komma in för nu var Elsa verkligen dålig.

På söndagen var läget mer stabilt igen, hon hade förmodligen dragit ner kräks i lungorna med lunginflammation som följd.

På detta hade hennes lever tagit stryk efter många år av massor av mediciner.

Läkaren tyckte ändå att läget på söndagen var stabilt och de första två kritiska dygnen var över.

Jag sa hejdå till Elsa och viskade i hennes öra:

”Vi ses nästa måndag gumman när vi kommit hem bägge två.”

Jag bestämde mej för att åka till Spanien på måndag morgon .

Med hjärtat i magen och oron som rasade åkte jag .

Dagarna som följde satt vi mest och väntade på telefonsamtal om Elsas tillstånd som blev allt sämre för varje dag.

På torsdag natt väcks jag av telefonen.

Det var en läkare .

”Nu har Elsa gått bort”

Herregud vilken galenskap, de orden har jag oroat mej för så många gånger .

Elsa blev nästan 21 år.

De resterande dagarna pratade jag med Elsas 11- åriga lillasyster med face time många gånger varje dag.

Hon hade följt med hennes och Elsas pappa dagen efter för att säga ett sista farväl till sin älskade storasyster.

Hon var alltid så stolt över sin syster och dom hade verkligen ett eget språk med varandra utan ord och teckenspråk.

Jag har ännu inte bestämt mej om jag skall fortsätta skriva på bloggen just nu fungerar inte koncentrationen och sömnen är det si och så med och det känns som att det kommer att ta väldigt lång tid att komma tillbaka som människa i livet på alla plan.

Det här blev ett märkligt och inte så välskrivet inlägg som jag planerat, sorgen tar hela tiden över både känslor,kropp och tankar men jag kände att jag behöver berätta för er varför jag inte skrivit på så länge .

/Kram Victoria

Har precis haft några av mina värsta dagar hittills i mitt liv.

Efter fredags katastrofnatt med ambulans till sjukhuset med Elsa lämnade jag sjukhuset på lördagen.

Elsa kändes stabil och ganska pigg där hon låg i sin säng på infektionsavdelningen på sjukhuset.

Jag hade kontakt med assistenter under dagen och åkte förbi en sväng på eftermiddagen.

På natten efter ringer vår assistent och säger.

”Dom vill att ni skall komma, Elsa är väldigt dålig”

Katastrof, vilka tankar som snurrade när jag med skakiga ben körde för att hämta upp mamma och Elsas pappa.

Vi vakade vid Elsas säng tills förmiddagen kom och läget återigen blivit stabilt.

Fruktansvärt att se henne vara så sjuk.

Blodförgiftning och lunginflammation med problem att hålla upp sitt blodtryck kan man väl enkelt säga att diagnosen var.

Allt stannar, tiden och allt runt omkring.

I går eftermiddag åkte jag upp igen och då såg jag att hon mådde bättre, även om syrgas fortfarande krävdes så kunde man se att hon var på rätt väg.

Ännu en gång.

Min Spanienresa har hängt på en skör tråd och har förstås inte känts viktig heller, men nu blir den av i alla fall.

Snacka om att jag känner mej förvirrad på grund av stor sömnbrist och oron som slitit mej i bitar ännu en gång.

Men lättad och kanske till och med lite glad över att Elsa otroligt nog ser ut att fixa det den här gången också fast det såg riktigt mörkt ut för två dagar sedan.

Vilken tur jag har att jag har min fantastiska mamma vid min sida och flickornas pappa som jag vet alltid finns där för både dom och för mej.

Kram på Er och tusen tack för att ni finns.

Nu ser jag försiktigt fram mot en skön vecka i värmen.

/Victoria