När man inte är där man vill vara

Helgen blev inte som jag önskat och också kände att jag behövde efter en lång sportlovsvecka. Än en gång var det vardagssjukdomar som gjorde att planer grusades,inte bara för mej utan även för andra nära och kära.

Gamla känslor och strategier som jag byggt upp förmodligen för att handskas med besvikelser under de tjugo tuffa åren med Elsa. År som ständigt var kantade med kriser,oro och jobbiga besked kommer tillbaka.

Elsa

Under så många år av ett liv med en del toppar men med ännu fler djupa dalar ,allt helt utanför min kontroll . Att ha kastats mellan hopp och förtvivlan med en känsla av aldrig kunna styra eller förbereda sej på något vis.

En av de jobbigare känslorna är att inse att jag inte alls är den person jag vill vara.

Holmsund

En annan är uppgivenhet. Känns som om jag anpassat mej till andra människor så mycket och så länge att jag glömt bort mej själv på vägen.

Hemma

Jag skulle vilja ha tålamod och till och med tycka om att vänta. Att kunna ta motgångar och tråkigheter med jämnmod ,att bara kunna fortsätta att mala på i livets gigantiska kvarn av vardagar runt,runt ,runt och ändå alltid vara nöjd . Det hade varit så skönt att vara sån.

Nu är jag ju helt tvärtom. Pinsamt sämst på mycket och definitivt ingen skön,avslappnad lagom-människa . Jag gasar på och lever livet galet passionerat.Jag älskar med hela mej,med min själ,mitt hjärta och min kropp. Jag har alldeles för stora önskningar.

Jag är på tok för mycket, helt enkelt . Jag inser det. Jag kan nog aldrig bli (och vill nog heller inte vara) lagom,förutsägbar eller rejäl. Men jag KAN vara en klippa när det blåser och skapa ett vindskydd till mina nära och kära.,om det verkligen krävs .Men oftast följer jag vinden och flyger i väg för ett tag.Men jag kommer alltid tillbaka .

Jag är så glad och mer tacksam än jag kan beskriva att jag har hittat Danne,min tvillingsjäl . Han är min kärlek,min klippa och även min flygarkompis. Vi tänker och fungerar så löjligt lika att det känns overkligt.

Vi har redan varit uppe bland molnen och nere i mörkret några gånger under de här snart fyra månaderna . Jag har definitivt varit mitt svagaste,ynkligaste jag, men också mitt starkaste mest sprudlande . Det känns som om vi känt varann i en evighet och jag tror att vi på ett annat plan faktiskt har det…

Ha en fin dag på Er!

/Kram Victoria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s