Åh vad den här veckan har rusat fram. Kanske beror det på att det var en så händelserik resa förra veckan.Jag undrar om den sega återhämtningen har med åldern att göra precis som mycket annat eller var det allt som hände möjligtvis…

Jag tänkte att ni skulle få den helt ärliga (och lätt galna) versonen av vår resa till Kroatien.

Som vi hade planerat och sett fram mot den här resan. Packningen var gjort orimligt långt i förväg. Listor var avprickade och nedräkningen var äntligen nere på dan före dan före dan för avresan.

På kvällen ringer Daniel till mej med en sorts panik i rösten som jag aldrig tidigare hört från honom.

-Mitt pass har gått ut!

Herregud! Alla vet ju hur det ser ut om man behöver ett pass idag.Det gäller att vara ute två månader innan avresa inte dagen innan .

Det googlades hej vilt med en inte bara lite förhöjd puls för honom men även för mej. Det sista packandet avtog då jag insåg att resan kanske ändå inte skulle bli av. Nån timme senare ringer han upp . Han hade hittat svaret på lösningen. Ett tillfälligt pass kanske skulle hinna utfärdas dagen före resan. Han fick åka till polisen i ottan allt gick bra och passet var klart.

Phu, så långt allt lungt. Nu närmade sej morgonen då flyget skulle gå. Vi förstod att vi behövde vara ute i god tid och var ännu en gång uppe med tuppen . När väskorna var incheckade här i Umeå kunde vi pusta ut med varsin kopp kaffe.Trötta men med det där härliga resepirret i magen.

Framme på Arlanda var det dags att checka in de två gigantiska (och sjukt noga packade)väskorna . Det gick förhållandevis smidigt ändå Si då där sex timmar innan avgång.

Sedan var det kö till säkerhetskontrollen i drygt en timme.

En lunch på ett typisk flygplatsställe med ett glas gott hann vi med innan det var dags för att söka sej till kön till boardingen och flyget som skulle ta oss till Kroatien.

En halvtimme försenat lyfter vi och efter en kort flygresa på dryga två timmar landade vi förväntansfulla i Split. Efter den två minuter långa promenaden från planet till ankomsthallen även lite svettiga.Snart startade det stora svarta bandet att röra sej och väskor i varierande storlekar (hur kan man resa med en pytteliten väska?!).

Min kom glidande efter en kort stund och även alla andras men vart var Daniels… Kunde inte få bort bilden av oss som två Stig Helmer stirrande på en inplastad barnvagn och en färgglad träningsbag som snurrade förbi varv efter varv.

Det fanns en lucka där det stod ”Lost and fund” på ena långväggen. Vi var inte dom enda vid luckan och dom var inte stressade dom som jobbade på flygplatsens Lost and fund i Kroatien så kan man väl säga.

För att vi inte skulle missa transferbussen till hotellet går jag igenom dörröppningen till den andra delen av flygplatsen för att hitta personen från Ving och förklara vår väsksituation.

-Vi väntar på er, säger den unga tjejen glatt på det där typiska vingvärdsviset ni vet. Det gjorde dom inte. Men en annan lika klämcheck kille från Ving kommer fram till oss och ber oss att ta en taxi till hotellet istället.

Japp, vi går bort till gänget av taxichaffisar och deras bilar en bit bort. Han tycks först inte förstå vilket hotel vi menar.

-Its a long way, svarar han till slut. Vi visste att det var en resa på 16 mil i taxi som väntade…Om taxikillen haft en längtan att egentligen bli rallyförare framgick aldrig under den tysta färden men i mörkret susade vi fram i ett spann av 140-150km i timmen.

Vi kom fram 45 min före bussen.

En välkomstdrink och tilltugg dukades upp. Så underbart det var att äntligen vara framme. Lite resetrötta men ändå glada sisådär 15 timmar efter att vi började vår resa.

Vi fick börja första morgonen i den lilla byn med att hitta badbyxor och annat bra att ha till Daniel i den lilla byn Gradac. Det var en utmaning. Två spräckta badbyxor (förmodligen solskadade och gjorda för pyttesmå killar) ännu en sväng till den lilla butiken för ett tredje par, en skjorta och en keps. Han fick även låna en tröja av den pratsamma, generöse svenskfödde hotellägaren. Japp vad gör man.

Vi lättade på den lätt besvikna väsklösa stämningen med att anmäla oss till en vinresa. Vi besökte en fantastisk vingård och sedan bjöds vi på middag på den mest pitoreska restaurangen som jag någonsin besökt. Gott och minnesvärt på alla vis.

När det var dags för att kasta loss för att åka ut till en egen strand och avsluta dagen med bad och hjälpte Daniel förstås till att kasta loss. Det hördes ett plopp följt av ett shit! Daniels telefon hade åkt ut ur den lilla kroatiska badbyxan och låg nu på botten på 6 meters djup.

Jorå det här är en underbar resa ha ha! Vi skrattar åt eländet och är glada att han även har en arbetstelefon med sej.

Väskan dyker upp efter 3 dagar efter ett antal telefonsamtal och mail.

De sista dagarna går snabbt och vi tillbringar dagarna med utflykter promenader vid och i havet. Vi träffar ett gäng härliga människor och har det gott. Sista dagen var fläckvis molnig och Daniel känner att det är dags att nu dra ner en aning på den hittils höga solskyddsfaktorn. När eftermiddagen kom inser vi att Daniel inte har samma typ av pigment som jag har (no shit!).

Den sista förmiddagen innan transerbussen hämtar oss ligger jag själv på stranden. Den otroligt knallröde fästmannen kyler ner sej på hotelrummet… Jag har sällan (eller nog aldrig)skådat en rödare kropp! Ha ha! Skrattet bubblar (även om jag inte borde)när jag kommer upp från stranden för att göra mej klar.

Väl framme vid flygplatsen med en lätt åksjuka bullrande i magen och en otroligt röd fästman sätter vi oss i flygplatsens vänthall innan det är dags för flyget hem.

Klockan är närmare 23 när vi trötta checkar in på hotellet på Arlanda. Vi checkar ut vid 13-tiden för att börja vår resa hem till Umeå vid 16.30. Vi möts av ett hav av människor. Ingen vet vilken kö som leder till vad. Är det toakön eller kanske till säkerhetskontrollen?. Men vi måste ju börja med att skicka våra gigantiska väskor. Med ett snabbt överslag inser vi att vi inte kommer att hinna med vårt flyg!

Fram med datorn på en sopkorg på Pressbyrån som underlag. Inget nätverk! Nätet är överbelastat av alla som surfar i panik för att boka om och kolla upp grejer. Till slut (med en puls som kändes i magen kan vi komma ut på nätet. Sista flyget är fullbokat, några lediga platser på tåget finns inte heller men på första flyget på morgonen finns två platser. Vi bokar och andas ut en aning.

Nu kommer nästa tanke. Var ska vi sova i natt då? Vi drar våra gigantiska väskor tillbaka till hotellet hudra meter längre bort.

-Det är fullbokat, svarar receptionisten kort.

Vi sätter oss på deras mjuka soffa en bit bort. Fram med dator och ipad igen. Söka söka ska vi ta en taxi till ett närliggande hotell? Eller visst fanns det något annat hotell här bredvid fast vi konstaterar snabbt att det säkert också är fullbokat.

Efter ytterligare en stund hottar jag till en bokningssida och gör ett försök. Dom borde ha egna rum på hotellet. Yes! Det hade dom.

Efter en halvtimme kan tjejen i receptionen checka in oss för andra gången det senaste dygnet.

Klockans larm ställs på 02.30. Kvällen (som också är min födelsedag)väljer vi att fira med bubbel och skratt med hjälp av Johan Glans show på tv.n. Utan någon sömn hasar vi oss återigen iväg med våra väskor genom långa hotellkorridorer.

Efter ännu en utcheckning går vi till incheckningen igen. Det är om möjligt ännu fler människor här nu. Det är inte köer utan bara en massa av resenärer alla med en märkligt nervös blick som samtidigt har ett hopp om en fantastiskt härlig resa( kanske…)

Vi ställer oss till slut i någon typ av kö till Norweigains bagageincheckning. Den är lång och bred klockan är 03.30 nu och och om en timme öppnar dom. Två timmar senare har vi skickat iväg våra väskor hem till Umeå (förhoppningsvis hehe!) Säkerhetskontrollen ringlar fram under lika lång tid och till slut är vi framme vid vår boardinggate.

Nu är vi hungriga. Kön för hamburgare och strips är inte så lång men går i slowmotion. Vi chansar att vi ska hinna. Vad kan gå fel liksom?!

Vi tryckte i oss våra burgare under fyra minuter och halvsprang till gaten. Vi hann precis i tid.

Så här när vi hunnit smälta resan så kan vi skratta åt allt. Det kommer att ta ett tag innan vi besöker Arlanda igen. Vi är fyllda med fina minnen från resan och den kommer defintivt inte glömmas i första taget.

Ha en fin fredag nu vänner!

/Kram Victoria