Nu har det gått sju månader sedan Elsa gick bort.

Nu är det ungefär sju månader sedan min dotter Elsa gick bort.

[Elsa]

Det tar tid att landa och bearbeta hennes sista vecka i livet,den veckan då jag var i Spanien och exet Elsas pappa och lillasyster Vilma var hemma med Elsa på sjukhuset.

[Elsa och Vilma ]. De ringde mej i Spanien och talade om hur det låg till för varje dag som gick.

En mardröm för mej med oron och ångesten som ångade på max även om det förstås var ännu värre för Elsas pappa och för Vilma än för mej.

Läkaren trodde absolut att Elsa skulle klara sej efter de första krisande dygnen då jag fortfarande var hemma och exet tyckte också att jag kunde åka på resan.

För Er som är nya här så kan jag bara snabbt berätta om Elsa.Två månader efter sin död skulle Elsa fyllt 21 år.

Hon var född med ett otroligt ovanligt kromosomfel.

Detta visste ingen.

Ringkromosom 14 upptäcktes inte förrän hon var 9 månader gammal.

[Mormor och Elsa en vecka innan vi åkte på den första ambulansfärden. Här visste vi inte att något inte stod rätt till]

Då på grund av att vi åkte in med ambulans en tidig juni morgon då vi trodde att hon drabbats av plötslig spädbarnsdöd.

Efter några fruktansvärda veckor på sjukhuset pumpad med epilepsimedicin,då man upptäckt att det var det som gjorde att hon uppfattades som död.

Till slut upptäcktes orsaken till hennes epilepsi.

[I badet kunde Elsa gå själv]

Kromosomavvikelsen, hon var då 31;a fallet i världen som fötts med detta,det var inte ärftligt utan bara något som kromosomen själv gjorde.

Shit happens så att säga.

Sedan följde 20 år av sjukhusbesök, lunginflammationer ,operationer,blodförgiftningar och epilepsianfall, apoteksbesök,läkarbesök och sjuka mängder oro,stress och ångest .

Och förstås massor av ambulansfärder år ut och år in.

Dessutom så var Elsa utvecklingsstörd och ”löste problem” som en 1,5 åring ungefär.

[Hon fick sin examens mössa sin sista sommar]

Det medförde att man aldrig kunde förklara eller trösta på ett sätt som man önskade utan ångesten kokade ständigt i mej för att jag tyckte så otroligt synd om henne.

Nu så här i efterhand så kan jag för mitt liv inte förstå hur allt gick till.

Hur klarade man av alla nätter då man låg vaken för att hon sparkade i väggen,alla veckor av oro i korridorerna på IVA,alla panikfärder till sjukhuset,akuta tillfällen då hjälpmedel pajat och medicin tagit slut, och assistenter som skulle läras upp.

Hur kunde man ha någon som helst kraft kvar som gjorde att jag trots allt på något vis kunde fortsätta att driva livet framåt.

Men det är väl så att när man är mitt uppe i en kris eller tuff tid i livet så sätter man bara ena foten framför den andra hela tiden och hoppet om att allt skall bli bättre alltid finns där och till slut har dagar blivit till månader och år.

Jag är idag på väg upp igen, drivet att komma framåt är äntligen här.

Jag är rädd om min energi då jag lidit av utmattning i massor av år,men jag är så mycket piggare nu.

[Hemma]

Jag tränar 10-12 timmar i veckan.Jag är så tacksam för mitt otroligt roliga jobb med mina två företag tillsammans med min mamma ( som fyllt 71 och som egentligen är pensionär men som är väldigt pigg).

[Victoria home med dina 11 rum & kök fyllda med inredning och mode]

[Cafe Victoria ]. Där har vi vår fantastiska personal som är så engagerade och initiativtagande.

Guld värda är dom allihopa.

Jaha,det var bara det, skönt att kunna gå in här och dela med mej och bearbeta en stund, hoppas att ni kan få med Er och att ni att får ut något av detta.

Önskar Er alla en fin måndag.

/Kram Victoria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s