Jag tror att alla som varit nära att dö har känt den där känslan och gjort en resa i själen som man aldrig, aldrig kommer i närheten av om man inte varit där.

I alla fall var det så för mej.

Jag och flickornas pappa hade nyss träffats, jag var 26 år och vi var sugna på att göra något mer tillsammans än att styrketräna ,en hobby som vi kunde ägna helger och ledighet åt.

Skärmflygning.

Ja, kanske ett lite udda val men efter att ha provat på varsitt tandemhopp var vi övertygade.

Det här kommer att bli jätte kul!

Vi anmälde oss till en kurs i Åre i april, då man vid kursens slut skulle få sin flygarlicens.

Var det tänkt i alla fall.

Första dagen på kursen fick vi åka upp med skärm efter en skoter med en 300 meter lång lina med vinden vinandes runt huvudet gav det en riktigt härlig frihetskänsla blandat med nervositet över att vara så högt uppe i skyn alldeles själv.

[Här är det paus precis innan mitt sista flyg i livet].                                                                          Dag tre var det dags för övningen backglidning, som går ut på att man springer ut från en större pulkbacke , flyger en kort snutt och landar .

När det var dags för min tur hade  alla gjort sina femton flyg under dagen och jag hade bara mitt sista kvar…

Vinden friskade på (vilket den inte skall göra när man flyger skärmflyg) och jag kunde inte få upp den stora skärmen bakom mej ,instruktören hjälper mej och tar tag i min sele och drar mej springandes framåt ,släpper taget och jag åker rakt upp i himlen!

Så här skall det inte gå till, känner jag ,något är väldigt fel,jag ropar högt genom vinden till instruktören.

‘Vad skall jag göra?’

Jag ser att instruktören springer med telefonen mot örat.

[Matte tog den här bilden ,längst bak ser man en liten båge det är jag på väg ner bakom skogen ,jag skulle ha landat här där Matte stod .].                   Då upptäcker jag att jag börjar åka baklänges ,paniken börjar slita i mej ,jag nuddar tallarnas toppar och tänker att jag absolut inte vill hamna i en hög trädtopp!

Men då hade jag ännu inte upptäckt var jag var på väg…

När jag parerat över trädtopparna ser jag vad som komma skall.

En älv med is ,en tunn och mörk is.

‘Det här händer inte ‘tänker jag.

‘Jag skall landa försiktigt och krypa in mot land’

När jag börjar åka nedåt och ut på isen finns det inget jag kan göra .

Två hundra meter ut landar jag med ett högt kraschande rakt genom isen.

Kylan kommer som en chock och söker direkt in mellan alla lager av kläder.

Isen är blöt och hal ,handskarna glider och det går inte att få tag ,jag sliter av mej handskarna och försöker få tag i isen med naglarna.

‘Andas lugnt ‘ tänker jag där jag ligger i min stora isvak med skärmen delvis på isen och delvis i det iskalla vattnet.

Då hör jag ljudet som jag kommer att bli stel av skräck av varje gång jag hör det resten av mitt liv, is som knäcks ,brak och knak mina iskanter som jag håller mej fast vid försvinner under ytan ,jag försöker ta mej fram till ny is ,benen har börjat trasslas in av skärmens alla linor och det blir svårare och svårare och simma med benen och hitta ny is.

Efter kanske tio minuters kamp hör jag en helikopter i fjärran ,på land skriker Matte och de andra i gruppen att jag skall ropa ,jag har ryggen mot land och orkar inte svara.

Jag känner som i en dröm hur jag kommer att dras upp av helikoptern ,då ljudet av den blir allt mer avlägset.

Den var tvungen att åka,den kommer inte till mej.

Efter ytterligare några minuter började mina krafter ta slut och jag började ‘gå med på mitt öde’ att jag bara skulle bli tjugosex år ,det var helt okey för mej ,jag pratade med min själ på ett sätt som jag aldrig senare gjort och hoppas att jag aldrig mer behöver göra.

Jag började överväga att lägga mej på botten ,krafterna var slut.

Då ser jag en ambulans som kör över bron.

Kanske skulle den till någon annan.

Isvaken var stor nu kanske trettio kvadratmeter hade jag öppnat upp den.

Jag började få kallsupar och isen att hålla i sej var slut.

Då drar någon mej uppåt ur mitt kalla helvete ,på ryggen dras jag upp ur vattnet.

Mannen från räddningstjänsten som dragit upp mej talar om att han är så kall om händerna så att han har problem att skruva lös karbinhakarna som håller fast mej i den stora skärmen.

Jag svär högljutt i huvudet ,ansiktet är så stelt att jag inte kan få ur mej ett ljud.

Jag lyckas skruva upp karbinhakarna men linorna sitter fast! Ytterligare en man från räddningstjänsten tar med sej en kniv och  kommer ut på en räddningsbräda för att skära lös de starka linorna av kevlar, efter en stund är jag lös och dras sedan mot land.

Då lägger lungorna av.

Plötsligt kan jag inte andas ,alls.

Jag pekar mot min mun till mannen och han förstår vad jag menar och ger mej mun mot mun ,jag känner att jag får syre men efter en kort stund svartnar allt.

När jag kommer fram till det första stoppet på vårdcentralen är temperaturen ca 31.9 grader.

När jag vaknar  hoppar kroppen på britsen ,sköterskor ligger över mej för att (fick jag veta sedan ) hindra att hjärtat skall behöva jobba så hårt ,huttrandet blir till stora hopp när kroppen är så kall.

Jag tänker (jag kan fortfarande inte prata)

‘Varför har dom lagt ett stort isblock mot benet?’

Det visade sej vara mitt ena ben mot det andra.

Sedan får jag åka ambulans till Östersunds sjukhus .

Den stunden glömmer jag aldrig ,vilken frid och lycka att få slippa kämpa för livet ,att bara titta på himlen genom takfönstret ,trädtopparna rusar förbi och jag är så trygg.

Jag har fått varmt dropp och när jag varit en stund på sjukhuset har temperaturen gått upp igen.

Hjärtstartsplattorna sitter kvar på min överkropp ,de behövde inte användas.

Ett starkt hjärta och ett psyke som gjorde att du inte använde energin i panik var förmodligen det som gjorde att jag klarade mej ,säger läkaren till mej.

Läkaren kommer in i rummet och undrar om jag vill åka hem nu eller i morgon?

Vilken fråga, NU förstås!

‘Tänkte att vi skulle ut och äta med resten av gänget från kursen ‘ säger jag.

Och det gjorde vi.

Dagen efter gör Matte sitt sista flyg från Åreskutan och på isen nedanför står jag och väntar ,inte helt avslappnad kan jag erkänna ,med is under fötterna är jag sällan lugn .

Med den skräckfyllda känslan att marken under rämnar sit liksom mina tankar och samtal med min själ ,där ute på isen .

Det har gått tjugo år sedan den där dagen ,men mina händer skakar ,jag kan nästan känna det kalla vattnet och höra isen brista igen och igen.

Idag blir det promenad, vi brukar gå vid havet ,men särskilt långt ut på isen går vi aldrig.

Ha det gott!

/Victoria