Idag är det söndag och jag smyger runt i huset så tyst jag kan så inte lilla Vilma skall vakna ,gröten är klar och kaffekoppen står bredvid , det är tyst och skönt.
På trädäcket och skifferplattorna på baksidan har frosten täckt med sitt magiska skimmer nu kikar solen fram jag har tänkt fortsätta min historia om Elsa. Idag kommer hon hem från sjukhuset ännu en gång.
Är ju förstås väldigt tacksam för varje gång hon blir frisk och varje gång hon klarat ännu en motgång ,men jag sörjer också för att ytterligare några dagar av hennes liv har tillbringats i en sjuksäng.
Nu fortsätter jag Elsas historia.
Vi sitter i ambulansen ,det är 1998 och Juni månad.
Vår lilla dotter på nästan nio månader ligger på båren.
Mina tankar går till farmor och farfar som då bara har ett barn och ett barnbarn.
Hur skall det gå för dom nu när deras enda barnbarn kommer att dö.
För mej hade Elsa drabbats av spädbarnsdöd och hela vägen i ambulansen snurrade tankarna för att tillslut vilja stanna av helt.
När vi kom fram flockades läkare och sköterskor runt Elsas lilla kropp.
‘Kommer hon att kara sej?’
‘Det vet vi inte än’, var svaret.
I två dygn visste vi inte om hon skulle få fortsätta sitt lilla liv eller inte.
Tillslut upptäcks att det är epilepsikramper som gör att hon ‘försvinner’ och blir som en trasdocka.
Hon pumpas med mediciner .
För mej är min lilla flicka som jag i nästan nio månader haft vid min kropp dag och natt i ,levt för och haft mitt fulla fokus och liv på nu en liten flicka som börjat dregla och krampa ,huvudet som ramlar ner i mattallriken av kramper när hon skall äta och som mer och mer inte liknar min flicka för varje dag som går.
För att tillslut vara helt borta.
Mediciner och kramper gör att Elsa förändras och min värld rasar.
Sköterskor drar runt på vår lilla flicka i en liggvagn medans dom hjälper andra barn.
Vi kan inte kliva upp ur våra sjukhussängar.
Tiden både går och stannar samtidigt ,allt är som i en dimma och varje gång larmet piper från den lilla dosan med digitala siffror i taket i korridoren på barnavdelning 2 så rusar hjärtat och jag slänger mej upp för att ta reda på om det är för Elsa som larmet piper.
I många , många år var jag livrädd varje gång hon fick en kramp ,alla känslor och upplevelsen från den där junimorgonen kom tillbaka , skulle hon dö nu? var mina tankar år ut och år in.
Efter tre veckor på avdelningen skulle vi få åka hem på permis.
Precis när vi skall gå ut genom dörren ropar en läkare på oss.
Han har något att berätta ,svaret på proverna har kommit.Jag orkar inte skriva mer just nu , jag återkommer med Elsas historia när kraften kommit tillbaka .
Nu skall jag njuta av att Elsa kommer hem idag ,lillasyster har redan planer på vad hon skall hitta på med storasyster.
Ha en fin Söndag!
/Victoria
Har börjat slå in lite paket ,det är ett av det bästa med julen ,att få slå in fina paket och göra egna tags (adresslappar).
Min Vilma nio år får varje år en sådan där adventskalender med tjugofyra små paket som hänger på väggen ,när hon var liten gjorde jag en egen variant av själva kalendern ,återkommer om den när den kommit upp på väggen.Nu har jag i alla fall kommit igång med mina vanliga julisar också ,några stycken har det blivit i alla fall , känns väldigt bra att ha fått en början.
VICTORIA HOME 