Ni vet känslan när det kommer en tanke en inspiration eller bara en lust till ett projekt. När peppen finns där som i en liten ask av solsken och energi.

Just då när jag är där i värmen från ljuset (och kanske oxå har lite lite kaninpuls) det är då den börjar smyga sej in…neggo-känslan och tvivlet.

”Näe det blir nog för omständigt” eller:”Går det verkligen att få till…”

Den här reaktionen är något nytt för mej. Det är under de senaste ungefär fyra-fem åren som den här trökiga (ja jag menar inte tråkiga utan just trökiga)stoppklossen började dyka upp.

Jag har alltid varit en sån som aldrig sett hinder utan bara möjligheter att nå målet liksom. Kanske att förändringen beror på min långa utmattning ? De tjugo år av hundratals ilfärder till sjukhuset med vår dotter Elsa . Alla år som vi kämpade så hårt för att hennes liv skulle vara fyllt av glädje och vara så bra och innehållsrikt som det bara var möjligt trots hennes sjukdomar och handikapp.Vår underbara Elsa med sin mjuka vänliga tacksamma och kärleksfulla själ. Hennes liv blev 21 år och alldeles för kort.

Minns oron och känslan av maktlöshet att inte kunna hjälpa och mildra hennes sjukdomar och plågor. Att bara stå vid sidan och titta på . Det har nog satt sina spår och ibland gör det mej påmind . Det är nog den där känslan av maktlöshet som jag tycker är svårast .Det var inte där jag skulle hamna men nu blev det en sväng där också .

(Att jag dessutom blivit femtiotvå år med hormoner som rusar och en lätt åldersångest hjälper väl oxå till tänker jag… he he.)

Just nu handlar den här känslan av hinder allra mest om trädgårdslivet tror jag. Jag har en tusen kvadratmeter stor tomt att dola med under vår och sommar. Jag som fick mitt trädgårdsintresse under Elsas första år. Det var som terapi att gräva, hämta stora stenar, göra en damm och plantera buskar och perenner. I vanlig ordning för mej så kanske (utan tvekan!)blev det för mycket. Men jag älskar att vara i passionen och i flowet. När vi efter tolv år flyttade till huset som jag har nu med ännu större trädgård än den första så blev det givetvis ännu mer pepp. det. Under vintern ritades det planskisser skalenligt i fågelperspektiv och även ett gäng med vattenfärg med numrerat växtschema och hej å hå. Parken på ungefär 7×12 meter anlades bakom garaget .

Ett rejält trädäck lades. Utbyggnaden byggdes och murar sattes upp. Växthus togs bort och min morbror Christer byggde instället en friggebod och jag hjälpte till att bygga ett till mindre trädäck för att få plats med en lounge del framför stugan.

Planteringen framför huset vid entren har grävts och planterats om några gånger också och är fin och funkar super nu. Rätt växt på rätt plats är den stora skillnaden . Växter för skugga trivs inte i ett soligt läge och vise versa.

Jaha vart skulle jag komma med det här då?

Acceptans över det som inte går att förändra att bli mer lagom och kanske att det är okej att be om hjälp ibland.

Oklart om jag fixar dom tre målen eller ens ett enda av dom…

Det jag formligen älskar är att planera, organisera, skissa och göra listor på ditten och datten.Gillar också att jobba på komma i mål och slutföra projekt. Att förändra förbättra och att se slutresultatet.

Vilken deppig vårpepp det här blev hörni.,,haha !det blir nog bra.

Nu till televisionen och mitt absoluta favoritprogram Trädgårdstider har kört igång en ny säsong. Älskar projekten, deras tugg med varandra, kreativiteten och musiken är så härlig också.

Det har varit en skön påsk hemma i huset . Jag och Daniel har njutit av både solsken god mat och påskdrinkar .

I Victoria Home har vi under förra veckan fått in två fantastiskt fina väggdekorationer till trädgården.

Måste få tipsa om att dom också är väldigt fina inomhus. Vi har piffat vår trädgårdshörna med sköna korgar och smarta underreden med hjul så man enkelt kan flytta större krukor . Så himla bra.

Skärbrädor i två storlekar och så otroligt fin form och en skön känsla har precis kommit in.

Önskar er en fin tisdag!

/Kram Victoria