Det här har jag funderat i många år. Det handlar om våra barn det mest värdefulla vi har. Detta outtömliga ämne känner jag. Jag erkänner att vara förälder stundvis har varit och är en utmaning för mej.

Varvat med en enormt stor kärlek som inte går att jämföra med någon annan. Den oändliga glädjen från första stund våra ögon möttes till den avgrundsdjupa sorgen när vår Elsa lämnade oss för snart fyra år sedan.

Och allt däremellen och alla känslor som kommer upp också och förståelsen för allt som händer i tonåren (där skulle man inte riktigt vilja vara igen eller hur). Men jag gör mitt absolut bästa och det räcker allt som oftast hoppas jag.

Nu har jag kommit fram till en insikt som jag känner är så viktig att jag inte kan låta bli att dela den med er.Vikten av att vi som föräldrar själva borde leva som vi vill att våra barn och ungdomar ska leva.

Vi vet ju att dom definitivt inte lever efter alla tips och klokskap som vi försöker berätta och lära dom. Vad återstår då… Våra barn gör som vi gör och dom lär sej att möta livet på ungefär samma vis som vi.

Jag tänker att det är av stor vikt att vi funderar på hur vi förmedlar vårt sätt att handskas med livet till dom.

Hur ser vi på andra vuxna?

Dömer vi andra?

Är vi lyckliga?

Hur bemöter vi svårigheter?

Ansvarar vi för vårt eget liv eller skyller vi hur livet blev på någon annan?

Vilka egenskaper har följt med i släkten som ett osynligt men tungt ok och vill jag skicka det vidare till mina barn?

När jag funderat länge och väl så kommer jag fram till vad jag önskar föra vidare till Vilma. För det är precis det som vi gör som föräldrar vi för vidare något. För mej handlar det om glädje till livet och allt är möljigt om man aldrig ger upp och jobbar hårt för det.

Att ta ansvar för sin lycka och sina val. Det kan ingen annan någonsin göra . Att vara öppen och ärlig med känslor så mycket som det är möjligt.

Fokusera på det som är positivt och handskas med det som är jobbigt. Att aldrig aldrig jämföra sej med andra.Alla har sina egna bördor varken de är synliga eller inte. Det är det enda vi behöver veta.

Var ödmjuk mot andra.

Vi är alla olika och det är okej på alla sätt. Alla ansvarar för sin lycka. Ingen kan få dej att känna något om du inte själv håller med.

-När hen sa si eller så fick hen mej att känna…

Näe ingen kan få dej att känna något egentligen(och det här är svårt) men känslan som du känner behöver du fundera på vad i dej som får dej känna den.

Det blev ett inlägg om lite allt möjligt det här men jag kände att jag ville dela mina tankar och slutsatser med er. Vi blir aldrig fullkomliga men jag tror att det är viktigt att medvetandegöra och vara ärlig med hur man fungerar. Jag har själv väldigt mycket att träna på och komma underfund med . Det var bara det . Önskar Er en riktigt fin dag !

/Kram Victoria