Det här med att vara förälder…

Det här med att vara förälder hörni.

Ett outtömligt ämne känner jag.

Själv har jag aldrig känt mej som någon super mamma eller ens som en någorlunda bra förälder.

Jag har med båda mina flickor varit fullkomligt upprymd av kärlek till dom när dom var små,livet handlade liksom bara om dom i alla lägen.

[Elsa]

[Vilma och Elsa]

Många jag känner älskade varje sekund av sin föräldraledighet,sån var inte jag.

Trots att jag älskade och älskar mina barn till månen och tillbaka så tyckte jag att det var så otroligt tråkigt att vara hemma under ledigheten.Att ständigt vara trött och samtidigt behöva vara pigg och engagerad i att torka diskbänken,hänga tvätt, byta blöjor, och laga mat.

Samtidigt som jag älskade att vara nära dom och strävade hela tiden efter den stora lyckan av att se dom vara glada och nöjda.

Jag har alltid känt att jag varit en lite sämre,en lite eljest mamma och att jag aldrig varit ens en tillräckligt bra mamma.

Nu har jag ju ”bara” ett av mina två barn kvar sedan min äldre dotter Elsa gick bort i somras.

Jag försöker verkligen göra mitt bästa med min 11-åriga gullis som ju nu förstås också behöver bearbeta sin sorg och saknad efter hennes storasyster.

Jag pratar om Elsa med Vilma så ofta som jag bara kan.Det brukar handla om vad som gjorde Elsa glad,vad hon tyckte om och vilka bollar hon gillade att leka med, hur hon skrattade när farfar kom på besök och hur mycket hon älskade sin assistent Hiyam.

Känns som om det går bra för Vilma ändå,barn är ju så omedelbara och som tur är så är hon bra på att prata känslor och berätta hur hon mår.

På tal om att känna sej dålig som förälder så började jag i våras lyssna på den nu super populära podden ”Världens sämsta föräldrar” .

Ett tips för er alla föräldrar som också någon gång känt sej otillräckliga.

Dom är otroligt roliga och man skrattar hela tiden både med och åt dom.

Dom (och även andra) har fått mej att förstå att väldigt många av oss tycker och känner som jag.

Tydligen så tycker många fler än jag att det är en utmaning att vara föräldraledig och att att vara förälder i allmänhet.

Kanske känner jag mej så dålig som förälder för att mina krav på mej själv är höga.Kanske för att mycket energi och känslor gick till Elsa under hennes tjugo år då hon ofta var sjuk och inlagd på sjukhus (ett år var det 27 gånger) men oftast låg vi inne på sjukhuset tio gånger per år och mellan sjukhusbesöken hade hon sina epilepsi kramper och infektioner hemma också.Vi jobbade också ständigt med hennes utveckling och kommunikation och när hon blev äldre hade vi assistenter hemma dygnet runt som i sin tur skulle inskolas så att dom kunde göra Elsas liv så bra som det bara gick.

Jag kände aldrig att jag gjorde nog.

Nu är Elsa borta och det är en otroligt stor sorg,jag förstår det inte riktigt än.Min yngre dotter Vilma fyller 12 i mars och vi har så himla mysigt ihop (ett litet ögonblick av njutning innan tonåren,som jag by the way bävar sjukt mycket inför).

Älskar att höra hennes tankar och anstränger mej till max att bara lyssna och inte ge oönskade tips och råd i tid och otid (går lite si och så med det haha).

Känner att jag aldrig riktigt räcker till å ena sidan å andra sidan curlar jag ihjäl mej,något som ju inte heller är bra och som jag också jobbar på att sluta med å andra sidan kanske jag inte engagerar mej tillräckligt.Jag gör mitt absolut bästa i alla fall, kanske räcker det,kanske inte.

Hur känner du i ditt föräldraskap? Hur får du ihop det?Hur gör du när du känner att du är bra förälder?

Nu vänner blir det ett pass styrketräning för den här kroppen, rygg och mage står på tur.

Träningsvecka 2 efter omstarten är här.

Den galna träningsvärken från förra veckan har precis börjat ge med sej så nu är det dags att gå på det igen.

Den här veckan tänker jag lägga till lite powerwalks på löpbandet också,känner mej grymt nöjd att vara igång.

Önskar Er en riktigt fin måndag allihopa.

/Kram Victoria

2 reaktioner på ”Det här med att vara förälder…

  1. Som pappa Kurt brukar säga;
    ”Man gör så gott man kan – sen kan man inte mer”.
    Gäller livet i stort, tänker jag.
    Jag har inga förhoppningar av att vara ”bästa mamman i världen”, i alla fall inte hela tiden. I en bok har jag läst att det är bra om man inte är så perfekt som förälder, det visar barnen att det är okej att vara arg, inkonsekvent, tjurig, sur, fnittrig, egoistisk, flamsig, omogen, snål, slösaktig, lat, arbetsam eller vad det nu kan vara. Jag tänker att jag själv hade två helt olika föräldrar, och jag har tagit till mig lite av båda deras sätt att ”föräldra”, sedan har jag blandat det med andra intryck jag fått på vägen – av kompisars snälla/knäppa föräldrar, av kompisars sätt att var föräldrar etc. Blir en salig soppa av alltihop, och sedan matar jag barnen soppan skedvis. (ha-ha).
    De flesta jag känner, inklusive undertecknad, känner att de inte gör tillräckligt för sina barn. Det kan vara allt ifrån att de inte spenderar tillräckligt mycket tid med sina barn, eller att de inte gör deras hemläxor, eller inte kan köpa rätt märkeströja, eller inte ser till så de spelar så mycket dataspel. Och i de allra flesta fall är det här föräldrar som gör mer än nog. ”Jaha, ungen hade inte skridskor till gympan idag – världen går inte under för det. Inte heller om barnet sitter hemma utan kompisar tre helger i rad, eller om de får äta hamburgare och pommes både lördag och söndag, kanske har barnen inte varit utomland, eller ens i Sveriges huvudstad?!”.

    Vill inte ”hänga ut någon” så här på webben, men en person i min närhet är allt annat än pedagogisk mot sina barn. Inte kärlekslöst, men väldigt ”plump” i många situationer. Tror du hennes barn älskar henne mindre – näe, de har helt sonika bara konstaterat att ”min morsa är så himla opedagogisk, så det är ingen idé att hon försöker lära mig något”. Åsså har de barnen hittat stöd och hjälp på annan håll. Tror det funkar lika för alla oss ”normalstörda” föräldrar. Så länge viljan finns att vara en bra förälder så är barnen ganska förstående om man inte är så perfekt, och gör rätt hela tiden. Bara man gör sitt bästa oftast och håller det man lovar.

    Vad tror du?

    Gilla

    • Låter fantastiskt bra tycker jag .
      Det där med normal-störd förälder var ett uttryck som jag tar till mej ha ha.
      Det bästa är väl ändå att föräldrar kan erkänna och kännas vid att alla känner sej mer eller mindre värdelösa.
      Blir mindre laddat om vi kan få stöd av varandra tänker jag.
      Du är ju en av de mest involverade,pedagogiska,konsekventa,stöttande och kärleksfulla mamma till dina barn som jag känner.
      Tack för massor av bra tips och pepp!
      Kram Victoria

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s